Ni kan plocka ner betongen bit för bit. Ni kan gräva upp gräsmattan tuva för tuva. Ni kan montera ner hela templet och bygga nytt. Men Söderstadion kommer finns kvar även efter den 23 juni.
Fyrtiosju
år med känslor som spretat åt alla håll. Här är tre ögonblick då Söderstadion
förmedlade oerhörd lycka och glädje.
Söndag den 21 oktober är den dag som för all framtid kommer att ha en speciell innebörd för alla oss Hammarby:are. Det är dagen då vi fick en helt annan auktoritet.
Det märkliga med den här dagen var att jag trots den stora betydelsen kände mig helt lugn. Varför?
– Jo, för jag var inte riktigt säker
på om jag ville vinna. Det fanns både en önskan om att vinna och en önskan om
att förlora. Jag tror det beror på rädslan av att än en gång satsa allt,
känslomässigt, på ett kort och sedan stå där med brallorna nere.
1982 hade jag specialbeställt en grönvit Princestårta men texten ”Bajen – Guld
1982”. Den placerade jag stolt under träbänken jag satt på och där fick den
förbli, för som alla vet torskade vi mot Göteborg det året med 1-3 och därför
behövde tårtkartongen aldrig öppnas. Istället öppnade sig den stora tomheten
och det blev till att ta sig till Kvarnen och dricka gravöl istället.
Nu satt vi på Söderstadion igen, nitton år senare, en del av oss med lite
rundare mage men med mycket mera livserfarenhet. Många av de gamla Bajarna jag
lärt känna har liksom jag själv levt på att drömma om det ouppnåeliga. Drömmen
om att en gång i livet få vara med om att uppleva en allsvensk serieseger i
fotboll. Den STORA ynnesten att få vara på plats när Hammarby vinner en titel.
Hur skulle det kännas?
Vi som alltid varit avundsjuka på dem som är så pass gamla att de fått vara med
om Hammarby hockeys storhetstid på fyrtiotalet. Men rädslan för att än en gång
tvingas bita i det sura äpplet fick den märkliga inverkan att jag medvetet
börja peppa mig själv om att en förlust och missad serieseger nog skulle vara
bra för Bajen. Nu efteråt låter det inte klokt, men som sagt, det berodde
enbart på att det vid en eventuell missad serieseger skulle kunna vara möjligt
att fortsätta fungera och att orka kliva ur sängen innan jul.
Nu sitter vi på Söderstadion, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, på arenan som betytt så ofantligt mycket att ingen, förutom de invigda, förstår vad jag pratar om (eller rättare sagt skriver om). Söderstadion har fått mig att fantisera om de mest märkliga detaljer som t.ex. den här matchen mot Trelleborg i juli 2001 och som fick rubriken: Danke(n) schön
Tack så mycket Johan Andersson. Nu kan vi lägga till
Dankens frispark i vår minnesbank, bredvid samma hjärnceller som Nackas hörna.
Man bugar.
Det är inte lätt att veta i vilken ände jag ska börja.
Helt klart är att alla som fanns på Söderstadion denna kväll omedelbart visste
om att man fick uppleva något stort. Exakt när det hände. Något som det skulle
talas om i framtiden. Något man gärna återvänder till när det känns tungt.
Det hade inte varit möjligt om inte alla små detaljer precis före hade inträffat, exakt så som de gjorde. T.ex. om Trelleborgarna gjort avsparken på ett annat sätt. Eller om bollkallen valt att kasta in bollen, som sköts ut, på ett annat sätt. Eller...
Nu efteråt måste jag säga att:
Det hade inte varit möjligt om inte alla små detaljer precis före hade inträffat, exakt så som de gjorde. T.ex. om Trelleborgarna gjort avsparken på ett annat sätt. Eller om bollkallen valt att kasta in bollen, som sköts ut, på ett annat sätt. Eller...
Nu efteråt måste jag säga att:
– Det var ta mig tusan något andligt, eller kosmiskt över dessa två gudomliga sekunder. Berusande! Elektriskt! Än går det vågor på Hammarby sjö!
Men vi tar det från början. En halvtimme innan match började min mage kalla på uppmärksamhet. Då kändes det bra att veta att i sponsorrummet inne på Hovet finns ett par muggar som inte brukar vara så välbesökta. Sagt och gjort. Här sitter jag i godan ro och lägger en kabel, så ringer mobiltelefonen.
– Helvete! Den ligger i min väska, men efter lite bökande får jag fram den. Det är Per som ringer och jag berättar min position och säger:
- It’s a dirty job osv..
När jag är klar beger jag mig omedelbart upp på läktaren, på vägen dit hinner jag lägga i tjugo spänn i tifohinken. Efter ett tag intar jag min plats och den nervösa väntan började.
Så var det dags. Slantsinglingen vann Lasse Eriksson, eftersom Trelleborgs debuterande målvakt Fredrik Persson fick sidan som innebar sol i ögonen.
Avspark
Domaren Åke Andereasson blåser igång spelet. Trelleborg centrar genom att peta bollen 47 cm. framåt och sedan slå ner den till egen planhalva.
När bollen rullat ner till utkanten av mittcirkelns vita linje drar en Trelleborgsspelare till bollen direkt, den far ut över sidlinjen på vänsterkanten.
4 sek.
Bollen träffar R:et i logon för ”Rockklassiker”. Hella springer för att ta emot bollen av en bollkalle. Eftersom bollkallen troligtvis saknade tålamod, kastar han en annan boll till Hella. Omedelbart där- efter fångar han den utskjutna bollen innan den hinner studsa två gånger. Briljant jobbat av boll- kallen.
7 sek.
Efter att ha tvekat två gånger så skickar Hella upp bollen mot mittlinjen på vänsterkanten. Den studsar upp framför Micke Andersson, som valt att löpa ifrån bollen för att istället ta emot den på uppstudsen. Men studsen blir för hög och bollen snuddar endast retfullt Mickes blonda kalufs.
Istället nickar en i Trelleborg bollen rakt upp i luften och då får Micke chansen att nicka igen och den tar han.
12 sek.
Bollen far upp igen och på nedvägen får Trelleborgs- spelaren äntligen bort bollen med vänsterfoten. Rakt upp i luften och ner mot Mika Kottila och Hella. Vem tror ni vinner den duellen. Bägge hoppar upp och Mika nickar ner bollen mot Hammarbys försvar.
15 sek.
Johan Andersson skjuter direkt upp bollen till Hammarbys anfallare och indirekt bäddar han för att för all framtid bli ihågkommen av Hammarbys supportrar.
Den far i en lyra upp mot Hermansson och studsar ned precis framför honom. Han försöker nå bollen med huvudet på uppstudsen och lyckas med det, men samtidigt blir han knuffad och lite lätt fasthållen av en Trelleborgsspelare.
18 sek.
Andreas försökte nå Kennedy med sin nick men bollen fick ingen egentlig fart utan en Trelleborgs- spelare hinner emellan.
21 sek.
Domaren som avvaktat med att blåsa frispark, blåser i sin pipa. Och fotbollshistoria kommer att kunna skrivas. Spelet har stannat upp och bollen går till Peter Holm som rullar ner den mot brottsplatsen.
26 sek.
Men den rullar lite för långt och Micke Andersson tar emot den med högerfoten och smeker iväg den nonchalant bakom sitt eget vänsterben.
30 sek.
Jonas Andersson verkar kåt på att ta frisparken för han greppar bollen direkt med händerna och tar några steg bakåt till den plats som domaren står och pekar på. Trettiotvå meter ifrån målet.
32 sek.
Johan sluter upp, Fursth kommer springande och även Kennedy är framme och säger något. I bakgrunden släntrar även Hella fram.
35 sek.
Efter att ha övervägt möjligheterna har Johan bestämt sig. Han tar upp bollen, snurrar lite försiktigt på den och lägger den tillrätta. Tar sedan några steg bakåt. Då är Fursth framme och fingrar lite på bollen. Jag vet inte om han säger något till den, men det är mycket möjligt. Samtidigt håller Trelleborg på att ställa upp en mur på tre man.
44 sek.
Domaren börjar stega upp avståndet mellan boll och mur. Markstedt och Micke Andersson ställer sig bredvid Trelleborgsmuren, på höger sida.
52 sek.
Johan står och avvaktar med Fursth på sin högersida och Jonas Andersson på sin vänstersida. Bägge drömmer nog om att få slå frisparken, men innerst inne vet de att det är helt rätt att Johan ska slå den.
57 sek.
Jonas Andersson ger upp och springer ned mot straff- området för att inta en bättre position. Peter Holm står och betraktar skådespelet på behörigt avstånd. En av de tre spelarna i Trelleborgs mur springer över och ställer sig bredvid Markstedt.
Det ligger något magiskt över den här fjärdedelen av planen. Precis där bollen ligger och svalkar sig är det skugga. Men nästan direkt efter är planen slösaktigt solbeströdd. Som någon märklig skarv. Och ljuset är som tusen strålkastare som samtliga vill påkalla allas uppmärksamhet, att snart dras scenen upp och ni kommer få vara med om något fantastiskt.
– Får jag be om största möjliga tystnad!
min
1 sek.
Johan tar sats, fem korta steg. Ett, två, tre, fyra och EXPLOSION. Foten träffar bollen så perfekt att det blir öronbedövande tyst. Det är som om jag befann mig på en annan planet, eller i en annan dimension. Tiden har upphört. Jag kan göra vad jag vill utan att flytta på mig. Plötsligt blir jag hungrig och beslutar mig för att köpa en korv. Det var gott om tid. Bollen ligger fint i luften 29 meter från mål och var på väg i en stadig bana mot sitt öde.
Ner för trappan och beställer en korv, samtidigt säger jag åt de som kommer sent att skynda sig på. Det är mål på gång och inte vilket mål som helst. Och medan korven fixades till passade jag på att gå på muggen.
Tillbaka igen för betala, men "va faan", plånboken ligger i min väska uppe på läktaren.
Snabbt uppe och samtidigt passar jag på att kolla bollbanan.16 meter kvar till mål och den har intagit en svängande bana åt höger. Men vad är det jag ser. Försöker Kennedy nicka bollen. Det får inte vara sant. I så fall blir han ju medvetslös. Nej, det är nog bara en reflexrörelse. Den seglar över Kennedys huvud och forsätter lugnt sin färd.
Ner och pröjsa och upp igen. Väl på plats ser jag att det är 4 meter kvar och därför hinner jag även ta en prilla. Samtidigt som jag filosoferade över följande.
När jag var här för 37 år sedan och såg Nacka skruva in sin hörna, då fattade jag inte hur stort det var. Att det skulle bli ett mål att återkomma till många, många gånger i livet. Och att den händelsen till och med skulle få namnge en plats på Södermalm. "Nackas Hörna".
Nu däremot var det skillnad. Nu förstod jag vad jag skulle få bevittna. Hinner även fundera över om Johan Andersson kommer att föräras en plats på Stockholmskartan. En park kanske, som i så fall skulle kunna heta Danken´s park.
Skit samma nu är det dags att njuta av konstverket. Och plötsligt dyker det upp en inre bild av Falcon- ballongen som seglar omkring på Stockholmshimlen.
– Varför??
1 min 2 sek.
Bollen tar riibban innan den går i mål och resten är som man brukar säga, histori
Johan tar sats, fem korta steg. Ett, två, tre, fyra och EXPLOSION. Foten träffar bollen så perfekt att det blir öronbedövande tyst. Det är som om jag befann mig på en annan planet, eller i en annan dimension. Tiden har upphört. Jag kan göra vad jag vill utan att flytta på mig. Plötsligt blir jag hungrig och beslutar mig för att köpa en korv. Det var gott om tid. Bollen ligger fint i luften 29 meter från mål och var på väg i en stadig bana mot sitt öde.
Ner för trappan och beställer en korv, samtidigt säger jag åt de som kommer sent att skynda sig på. Det är mål på gång och inte vilket mål som helst. Och medan korven fixades till passade jag på att gå på muggen.
Tillbaka igen för betala, men "va faan", plånboken ligger i min väska uppe på läktaren.
Snabbt uppe och samtidigt passar jag på att kolla bollbanan.16 meter kvar till mål och den har intagit en svängande bana åt höger. Men vad är det jag ser. Försöker Kennedy nicka bollen. Det får inte vara sant. I så fall blir han ju medvetslös. Nej, det är nog bara en reflexrörelse. Den seglar över Kennedys huvud och forsätter lugnt sin färd.
Ner och pröjsa och upp igen. Väl på plats ser jag att det är 4 meter kvar och därför hinner jag även ta en prilla. Samtidigt som jag filosoferade över följande.
När jag var här för 37 år sedan och såg Nacka skruva in sin hörna, då fattade jag inte hur stort det var. Att det skulle bli ett mål att återkomma till många, många gånger i livet. Och att den händelsen till och med skulle få namnge en plats på Södermalm. "Nackas Hörna".
Nu däremot var det skillnad. Nu förstod jag vad jag skulle få bevittna. Hinner även fundera över om Johan Andersson kommer att föräras en plats på Stockholmskartan. En park kanske, som i så fall skulle kunna heta Danken´s park.
Skit samma nu är det dags att njuta av konstverket. Och plötsligt dyker det upp en inre bild av Falcon- ballongen som seglar omkring på Stockholmshimlen.
– Varför??
1 min 2 sek.
Bollen tar riibban innan den går i mål och resten är som man brukar säga, histori
– Danke(n) schön!
Åter till den 21 oktober 2001 och Hammarbys magiska eftermiddag och min lyckligaste dag i templet…
Nu lyckades vi och det är så fantastiskt och imponerande att jag
fortfarande går omkring och småflinar lite för mig själv. Inte så att det syns
utåt, utan det är mera en osynlig TA HELA VÄRLDEN I FAMN I EN ENDA GIGANTISK
KRAM känsla.
När domaren blåste av matchen den 21 oktober, var det mera en känsla av panik
och rädsla som sköljde över mig istället för lycka och glädje.
- Varför i helvete blåser han av matchen en minut för tidigt! Kan någon lämna in en protest? Kommer vi få höra om det här hela hösten?
Det var min omedelbara tanke. Jag såg inte ens spelarna på planen när
Karl-Erik Nilsson satte pipan i mun. Då tittade jag på tid tavlan och
konstaterade förtvivlat att det var lite mindre än en minut kvar. Jag hörde
inte ens när domaren blåste i sin pipa.
Men sedan hände allt på en gång. Folk rusade ut på planen. Det ringde i
mobiltelefon (men jag svarade inte). Jag ställde mig upp och tog min dotter
hårt i handen. Tittade runt omkring och fick hastigt se att Peter Berggren och
Jensa stod snett till höger om mig en bänkrad ovanför. Peter Berggren var
överlycklig. Jensa var mer sammanbiten, men som hans ögon glänste. Jag hade
verkligen unnat dem bägge att vara nere på planen i denna stund.
Lite bortom mig stod fiskhandlaren och skrek ut sin glädje rakt ut. Han som
alltid lämnar sin plats när domaren blåser straff för Bajen, han vågar nämligen
inte kolla.
Efter en lång stund av hejdlös glädje och vrålande, säger han plötsligt utan
förvarning.
- Det här är den absolut lyckligaste dagen i mitt liv!
Samtidigt som han står där med armarna rakt ut i luften, som i ett försök att tillbedja de fotbollsgudar som bergsäkert fanns på Söderstadion denna afton. Plötsligt stelnar han till och tittar ner på sin femtonåriga dotter som står bredvid. Han blev tvärtyst i en hundradelssekund och jag vet vad han tänker och jag vet var han tänker säga. Fast det tar lite tid. Och så säger han långsamt med sin skrovliga röst och med mycket kärlek och värme:
- Ja, jag var förstås lycklig när du föddes också lilla gumman.
Hon tittade sin pappa djupt in i ögonen och sa sedan mycket moget och förstående:
- Det är lugnt pappa, det är lugnt…
Det är så vackert att jag måste svälja hårt och sedan krama om min egen
dotter.
I samma stund strömmar Mike Scotts sångröst ur högtalarna på Söderstadion och
jag hinner snabbt tänka att detta inte är sant. Hur i helvete kan låten ”Too
close to heaven” spelas?
Skivan kom ut för en månad sedan och jag minns då att jag tyckte det skulle vara en fantastisk låt att spela om vi skulle torska hela skiten. Men den funkade precis lika bra denna dag samtidigt som vi fick en helt annan auktoritet. Just här i vårt älskade tempel som stavas S Ö D E R S T A D I O N. Vilket vackert namn.
- Detta är för mycket! Det är fantastiskt! Att även få ett soundtrack till Bajenguldet!
(Här i en liveversion som är helt fantastisk. Lyssna gärna samtidigt som ni läser vidare.)
All your trouble will be over, so will your pain
you are gonna see those blue skies bursting right through the rain
The higher you climb, the lower you fall
You got too close to heaven, that's all
Now in the morning you can cry all you want to
- we'll spend the whole day weeping
Right now I want you to lay down your weary head
and let me see you sleeping
You've been walking around baby, inflamed and ashamed
feeling like you're one inch tall
You got too close to heaven, that's all
You're way too hard on yourself baby
- you got some pretty basic things wrong
You wouldn't believe me if I told you why I wrote you into this song
You're looking at your heart baby, and you're calling it black
but like Icarus and like Saul
You got too close to heaven, that's all
Now I know this hurt you're feeling - I've felt these same things too
I've got spaces way down deep inside of me that are just the same as you
You wanna wrap your arms around your head, turn out the lights
and roll yourself into a ball
You got too close to heaven, that's all
Are you blinded by the brilliance?
Are you dazzled by the Light?
Why is it I see nothing but emptiness in your tired beaten eyes
that once were bright
I know you just can't help but run when you hear that sweet voice call
You got too close to heaven, that's all
I walked a mile for you baby
so won't you smile for me baby?
I den här vevan ringer min ex. fru och undrade var vi var någonstans. Vi
hade kommit överens om att hon skulle komma och hämta vår dotter, om Hammarby
vann idag, eftersom jag då räknade med att ta mig till Kvarnen och fira denna
kväll. Att det skulle bli ganska sent rådde det inga tvivel om. Hon berättade
att hon stod på B läktaren alldeles i närheten av Lasse Anrell. Då berättade
jag lugnt och sansat, eller rättare sagt, skrek i mobilen för att överrösta
alla lyckliga runt omkring mig, att vi stod på E sektionen så hon måste ta sig
hit.
Det blev en fantastisk kväll på Kvarnen. Där man plockat bort alla bord för att
det skulle gå in så många som möjligt. Mobilen blippade in grattis SMS hela
tiden och för att få fira i fred med mina vänner blir jag tillslut tvungen att
stänga av telefonen. Alla bjöd alla på bärs och det var inte lång stund som
någon fick stå utan något drickbart. Sammanhållningen var total. Lite orolig
var jag över att inte orka fira tillräckligt mycket. På vilken firarskala låg
den lägre gränsen. Skulle det vare sex öl mer än vanligt eller sextiotre kramar
i timmen, eller fjorton sånger i halvtimmen. Ja, jag vet inte?
Under ett kort ögonblick funderade jag över hur jag skulle klä mig i
morgondagens cementkeps.
Jag har även lyckas spåra mannen som såg till att det spelades Waterboys ur
högtalarna på Söderstadion denna dag och därmed såg till att vi fick ett
soundtrack till vår första allsvenska serieseger. Det var väldigt enkelt.
- Vem det är?
Det får han berätta själv någon gång, om han vill. Men tack vare det fick vi en låt att koppla till dagen då vi fick en annan auktoritet.
Jag avslutar gärna med en text om ännu en liten detalj i Hammarbys digra fotbollshistoria från hemmamatchen mot Halmstad 2003. Givetvis är skådeplatsen Söderstadion. Arenan där allt är och var möjligt! Krönikan fick rubriken: Max(imerad) viljeinsats
Med ingressen: och så tar bolluslingen i stolpen...
Tjugo
sekunder av en hel säsong kan ibland vara värt alla uppoffringar och lidande
som vi Bajensupportrar tvingas uppleva. Det medvetandegör det sköna med att
intressera sig sjukligt för det som ibland brukar kallas Kung fotboll. Än en
gång har det visat sig att fotboll är så mycket mer än bara mål. Även om jag
vet att utan mål inga poäng och utan poäng är det mörkt och kallt även en skön
sommardag. Alltså skulle Max insats mot Halmstad i måndags ha förmörkats utan
Péturs nickmål i den 82: a minuten.
Nu
är det givetvis endast skön konst för oss Hammarby: are och jag är givetvis
medveten om att det kan vara svårt för Halmstadssupportrar att se det stora i
Max von Schlebrügges viljeinsats.
Elva minuter och fyrtioen sekunder in i matchen drog Max suckande fingrarna genom sitt hår, omedveten om att han just i den stunden, för alltid, skrivit in sig i Bajenhistorien.
Men ska vi ta det från början och replikera dessa magiska 20 sekunder? Givetvis är det min egen subjektiva syn på händelseförloppet.
I måndagskväll inträffade följande på Söderstadion när matchuret visade:
11.21 - Tommy Jönsson nickar bort en boll som just slagits upp av Alexander Östlund. I och med det inleder han den första sekunden när det nu är dags att skapa ännu en Bajenmyt. – Tack Tommy!
Bollen går i en båge över en lyckligt omedveten Antti Pohja och dimper ner mellan Halmstads Andreas Johansson och Hammarbys Mikkel Jensen.
11.23 - Sharbel Touma snor åt sig bollen felvänd och tar automatiskt några steg bakåt för att sedan, som han själv tror, slå upp bollen mot en framrusande Robert Andersson. Men han är till Halmstads olycka och Maxs lycka stillastående.
11.26 - Halmstad, som i och med Toumas långpassning ställt om till anfall, får omedelbart problem eftersom Max tagit ett par steg framåt och brutit bollbanan framför en passiv och snopen Robert Andersson.
11.28 - Bollen studsar till en gång innan Max bredsidar den vidare framåt över Söderstadions mittlinje. De som känner till Maxs ruscher när han spelar vänsterback kippar efter andan för nu har han påbörjat en vänsterkantsrusning, fast denna gång utförs den mitt i banans längdriktning.
11.29 - Just vid mittlinjen passerar han en gammal Bajenhjälte vid namn Pétur Marteinsson. Jag tror inte de hinner med något socialt samspråk eftersom Max har annat i tankarna. Dessutom är Max lite blyg och eftersom Pétur är en tämligen ny bekantskap så tvivlar jag på att de säger något till varandra. Möjligtvis hinner Pétur ge Max en lyckönskning och kanske några uppmuntrande ord som:
- Ge järnet! Gå hela vägen!
Kanske Pétur även känner igen lite av sig själv när Max som mittback tar detta underbara initiativ framåt? Vem vet?
11.30 - Den närmaste vägen till mål är rakt fram, därför springer Max helt sonika mellan domaren Håkan Jonasson och Halmstads Torbjörn Arvidsson. Så här med facit i handen kanske det var tur att inte Arvidsson fällde Max och tog ett gult kort, som han rimligtvis borde ha tänkt i en hundradelssekund.
11.31 - Det ser ut som om Micke Andersson tar ett par steg åt sidan för att förhoppningsvis dra med sig Halmstads Tomas Zvirgzdauskas. Den gubben gick inte att lura, för han ilar snabbt framåt mot Max, men via ett motlägg får Max med obändig vilja bollen framåt åt rätt håll.
11.32 - Max fortsätter sin språngmarsch, till mångas förvåning, efter bollen som ser ut att ha gått för långt fram för att han ska hinna före Magnus "Turbo" Svensson.
11.33 - Men motlägget har gjort att bollen skruvar sig lite inåt plan, bort från "Turbo" och närmare Tommy Jönsson. Max som fortfarande har ångan uppe fortsätter sin framryckning och försöker gå emellan Halmstadsspelarna vid straffområdeslinjen.
11.34 - Det blir givetvis en kollision, eller ett Big Bang kanske är ett bättre uttryck. Halmstads målvakt Conny Johansson tar ett par steg framåt för att förhoppningsvis få ta emot en bakåtpassning. När den inte kommer följer en tusedelssekund osäkerhet och hans hjärna börjar möjligtvis skicka beslut om att snabbt backa hemåt.
Söderstadion vrålar ut sina förhoppningar, sin fruktan, sin lycka, sin oro, sin vanmakt och sin stolthet. Ljudet blir så öronbedövande att det går över i ett fullkomligt lugn, ett tyst vakuum med tid för återblickar på sitt eget liv. Sina egna möjligheter, sina egna misstag. Löften ges om att omedelbart bli en bättre människa om Max får sätta denna boll bakom Halmstadsmålvakt Conny Johansson.
11.35 - När de tre kombattanterna sammanstöter fryses vrålet och vi är åtskilliga som håller andan. Låt detta få ett lyckligt slut! Låt Max få resa sig upp först och rulla in bollen! Låt detta få bli en mytomspunnen prestation som vi sedan kan få berätta om för våra barnbarn!
11.35 - Dede är på väg in i situationen, kanske i en from förhoppning om att hans ska kunna gräva fram bollen ur den oorganiserade massan.
Max, i sin tur, verkar ha landat på en studsmatta för han rikoschetterar snabbt som ögat och är först uppe efter att ha grävt fram bollen med vänsterdojan och i en enda rörelse drar han omedelbart till densamma längs marken.
11.37 - Målvakten som sett hela händelseförloppet tar ett par steg bakåt men inser det omöjliga med att täcka hela målet. Bollen passerar utefter Söderstadions gräsmatta och nu kan Conny Johansson bara hålla tummarna för att den ska gå tätt utanför.
11.38 - Tjoff lät det kanske när bolluslingen tar i stolpen... ingen vet med säkerhet eftersom ingen kan höra lätet på grund av ljudvolymen, samt den stora publikmassans gemensamma tankar. Men de flesta har säkert hört hur det låter när en boll tar i trävirket och därför tror nog en del att de hördes tjoff.
I denna stund är det inte det som är det väsentliga, det väsentliga är att det inte blev något mål, men det förtar inte prestationen.
11.39 - Bollen studsar ut och en liggande Conny Johansson hinner få den i famnen framför framrusande Micke Andersson och Kennedy Bakircioglu.
Elva minuter och fyrtioen sekunder in i matchen drog Max suckande fingrarna genom sitt hår, omedveten om att han just i den stunden, för alltid, skrivit in sig i Bajenhistorien.
Men ska vi ta det från början och replikera dessa magiska 20 sekunder? Givetvis är det min egen subjektiva syn på händelseförloppet.
I måndagskväll inträffade följande på Söderstadion när matchuret visade:
11.21 - Tommy Jönsson nickar bort en boll som just slagits upp av Alexander Östlund. I och med det inleder han den första sekunden när det nu är dags att skapa ännu en Bajenmyt. – Tack Tommy!
Bollen går i en båge över en lyckligt omedveten Antti Pohja och dimper ner mellan Halmstads Andreas Johansson och Hammarbys Mikkel Jensen.
11.23 - Sharbel Touma snor åt sig bollen felvänd och tar automatiskt några steg bakåt för att sedan, som han själv tror, slå upp bollen mot en framrusande Robert Andersson. Men han är till Halmstads olycka och Maxs lycka stillastående.
11.26 - Halmstad, som i och med Toumas långpassning ställt om till anfall, får omedelbart problem eftersom Max tagit ett par steg framåt och brutit bollbanan framför en passiv och snopen Robert Andersson.
11.28 - Bollen studsar till en gång innan Max bredsidar den vidare framåt över Söderstadions mittlinje. De som känner till Maxs ruscher när han spelar vänsterback kippar efter andan för nu har han påbörjat en vänsterkantsrusning, fast denna gång utförs den mitt i banans längdriktning.
11.29 - Just vid mittlinjen passerar han en gammal Bajenhjälte vid namn Pétur Marteinsson. Jag tror inte de hinner med något socialt samspråk eftersom Max har annat i tankarna. Dessutom är Max lite blyg och eftersom Pétur är en tämligen ny bekantskap så tvivlar jag på att de säger något till varandra. Möjligtvis hinner Pétur ge Max en lyckönskning och kanske några uppmuntrande ord som:
- Ge järnet! Gå hela vägen!
Kanske Pétur även känner igen lite av sig själv när Max som mittback tar detta underbara initiativ framåt? Vem vet?
11.30 - Den närmaste vägen till mål är rakt fram, därför springer Max helt sonika mellan domaren Håkan Jonasson och Halmstads Torbjörn Arvidsson. Så här med facit i handen kanske det var tur att inte Arvidsson fällde Max och tog ett gult kort, som han rimligtvis borde ha tänkt i en hundradelssekund.
11.31 - Det ser ut som om Micke Andersson tar ett par steg åt sidan för att förhoppningsvis dra med sig Halmstads Tomas Zvirgzdauskas. Den gubben gick inte att lura, för han ilar snabbt framåt mot Max, men via ett motlägg får Max med obändig vilja bollen framåt åt rätt håll.
11.32 - Max fortsätter sin språngmarsch, till mångas förvåning, efter bollen som ser ut att ha gått för långt fram för att han ska hinna före Magnus "Turbo" Svensson.
11.33 - Men motlägget har gjort att bollen skruvar sig lite inåt plan, bort från "Turbo" och närmare Tommy Jönsson. Max som fortfarande har ångan uppe fortsätter sin framryckning och försöker gå emellan Halmstadsspelarna vid straffområdeslinjen.
11.34 - Det blir givetvis en kollision, eller ett Big Bang kanske är ett bättre uttryck. Halmstads målvakt Conny Johansson tar ett par steg framåt för att förhoppningsvis få ta emot en bakåtpassning. När den inte kommer följer en tusedelssekund osäkerhet och hans hjärna börjar möjligtvis skicka beslut om att snabbt backa hemåt.
Söderstadion vrålar ut sina förhoppningar, sin fruktan, sin lycka, sin oro, sin vanmakt och sin stolthet. Ljudet blir så öronbedövande att det går över i ett fullkomligt lugn, ett tyst vakuum med tid för återblickar på sitt eget liv. Sina egna möjligheter, sina egna misstag. Löften ges om att omedelbart bli en bättre människa om Max får sätta denna boll bakom Halmstadsmålvakt Conny Johansson.
11.35 - När de tre kombattanterna sammanstöter fryses vrålet och vi är åtskilliga som håller andan. Låt detta få ett lyckligt slut! Låt Max få resa sig upp först och rulla in bollen! Låt detta få bli en mytomspunnen prestation som vi sedan kan få berätta om för våra barnbarn!
11.35 - Dede är på väg in i situationen, kanske i en from förhoppning om att hans ska kunna gräva fram bollen ur den oorganiserade massan.
Max, i sin tur, verkar ha landat på en studsmatta för han rikoschetterar snabbt som ögat och är först uppe efter att ha grävt fram bollen med vänsterdojan och i en enda rörelse drar han omedelbart till densamma längs marken.
11.37 - Målvakten som sett hela händelseförloppet tar ett par steg bakåt men inser det omöjliga med att täcka hela målet. Bollen passerar utefter Söderstadions gräsmatta och nu kan Conny Johansson bara hålla tummarna för att den ska gå tätt utanför.
11.38 - Tjoff lät det kanske när bolluslingen tar i stolpen... ingen vet med säkerhet eftersom ingen kan höra lätet på grund av ljudvolymen, samt den stora publikmassans gemensamma tankar. Men de flesta har säkert hört hur det låter när en boll tar i trävirket och därför tror nog en del att de hördes tjoff.
I denna stund är det inte det som är det väsentliga, det väsentliga är att det inte blev något mål, men det förtar inte prestationen.
11.39 - Bollen studsar ut och en liggande Conny Johansson hinner få den i famnen framför framrusande Micke Andersson och Kennedy Bakircioglu.
Jag vet inte om det var fler än jag som hann
tänka på att det var just dessa två spelare som var inblandade i den senaste
Hammarbyturbulensen. Jag säger den senaste, inte den sista, eftersom jag efter
alla dessa år som Bajare hunnit lära känna klubben. Hammarby är lika med
känslor, positiva som negativa. Utan dessa två motpoler så är det inte
Hammarby. Det viktiga är att inte måla in sig i ett hörn och plötsligt upptäcka
att prestigebölden blivit så stor att det inte finns någon väg ut. T.ex. så var
det "svikaren" Péturs nick som fick oss alla att jubla i måndags.
Inse att det alltid kommer en morgondag och i denna morgondag finns det alltid plats för Hammarby.
Hammarby lämnar ingen oberörd! Hammarby berör! Precis som betongarenan Söderstadion.
11.41 - Max drar suckande fingrarna genom sitt hår, omedveten om att han just i denna stund, för alltid, skrivit in sig i Bajenhistorien.
– Vi kan kalla det för Max(imerad) viljeinsats!
Matchen fortsatte och Pétur nickade in segermålet i den åttioandra minuten. Men jag är ganska säker på att han givit bort sitt mål till Max om han fått möjligheten.
Inse att det alltid kommer en morgondag och i denna morgondag finns det alltid plats för Hammarby.
Hammarby lämnar ingen oberörd! Hammarby berör! Precis som betongarenan Söderstadion.
11.41 - Max drar suckande fingrarna genom sitt hår, omedveten om att han just i denna stund, för alltid, skrivit in sig i Bajenhistorien.
– Vi kan kalla det för Max(imerad) viljeinsats!
Matchen fortsatte och Pétur nickade in segermålet i den åttioandra minuten. Men jag är ganska säker på att han givit bort sitt mål till Max om han fått möjligheten.
